åh vad jag älskar er <3

Min snuttis är 20 åååååååååååår :)

I love you Gunsan <3

Jag låter låten "tala" för sig själv.

Jag avskyr att minnas.
Jag avskyr att stå med ena benet i det förflutna.
Jag avskyr att jag inte vågar sätta ner mitt andra ben i nuet.
Jag avskyr att jag inte vågar kliva ur det förflutna och fortsätta resan till framtiden.
Jag avskyr hjärnans kapacitet att minnas.
Jag avskyr att jag kommer ihåg dofter och känslor.
Jag avskyr att jag måste gå igenom det här.
Jag avskyr.. att jag älskar det förflutna.


"Because you can want and want and want." She turns away, hugging her knees. I can see the bony line of her spine through her dress. "But if he doesn't want you back, you might as well wish the sky were red."
                                                       - Sophie Kinsella - Twenties girl.

Tänkte att jag kunde lägga upp en bild på det jag köpte igår.


Bik Bok:
En hallon/laxrosa mjukisdress
Blå midjetröja
Blommigtlinne
Strumpor
Örhängen

Lundbergs:
Praktisk väska

Kicks:
Bobbys hårspray
Ögonbrynspenna - clinique

Bokia express:
D-Dagen
Gold Diggers

H&M:
2 randiga tröjor, olika färger.

Ångesten kryper innanför mitt skinn. Den har ingenstans att ta vägen.
Jag mår dåligt utan dig.

Jag var glad och lycklig.
Det fanns ingenting som kunde förstöra de känslorna. Jag log och skrattade.
Jag trodde inte att det fanns någonting farligt i världen, någonting som kunde såra mig och mina närmaste.
Man var i sin lilla bubbla och trodde att livet skulle vara det underbaraste någonsin, under hela dess tid.
Men så är det inte.

Det finns motgångar som man stöter på, då och då.
Då och då har varit 4 år för mig. Med undantag på 1 år och 8 månader.
Att må dåligt är någonting som jag har gjort länge. Lite lyckliga inslag har funnits, men jag har alltid burit på de där jobbiga känslorna i mig. Känslor som har tyngt ner mig, tyngt ner mitt hjärta. Men inte alltid har jag vetat om det. Som denna gång.
Jag märkte mer och mer efter julen att någonting inte stod rätt till. Jag trodde att, äntligen så mår jag bra och äntligen så kan jag börja ett liv med lycka. Men icke.
Allt gick snett. Jag fick för mycket tid att tänka och för mycket tid att inse att jag var ensam.
jag saknade dig.
En trygghet jag hade som jag lämnade, tappade, förlorade.
En trygghet som betydde allt för mig, som jag älskade.
En trygghet som fanns där, som jag inte skulle klara mig utan.
Jag klarar mig inte nu.
Jag sa till dig en gång att utan dig så skulle jag gå ner igen, ner i gropen som jag en gång har varit i.
jag sa att jag lovade att det skulle bli så. 
Jag höll vad jag lovade..

Första gången hos Hjälpen idag. Det kändes bra. Bröt ihop det första jag gjorde. Jag som aldrig gråter inför andra. Aldrig. Men nu hände det. Svaga människa. Aja. Det var väl bra, för då kanske Hjälpen insåg hur dåligt jag egentligen mår. Och det märkte hon.
hur dåligt jag mår..
det är nu det är dags att ta av sig masken. Låta andra se och inse att jag inte är den glada Emma som man tror. Det är bara en mask. Jag må le, jag må skratta. Men inombords så gråter jag. Ett upprivet bröst där knivarna turas om att hugga, riva, stöta. När jag skrattar vill jag allt hellre bara gråta. När jag ler vill jag egentligen visa tårarna som brukar rinna nerför mina kalla kinder. Jag tar bort min sköld nu, jag tar av mig masken, slänger från mig svärdet. Jag är naken. Jag är sårbar. Jag är mottaglig. För allt.
Jag vill samla ihop alla bitarna till mitt hjärta och sätta ihop det igen. Få allt som det ska vara. Måla det rött och få det att pumpa.
Jag vill ha det som förr.

Det finns en person som jag ler emot, utan att jag gråter inombords och utan sorgen i mitt hjärta.
Du vet vem du är.

Under alla mina 17 år så trodde jag aldrig att det var för dig jag skulle känna tillit.