Jag var glad och lycklig.
Det fanns ingenting som kunde förstöra de känslorna. Jag log och skrattade.
Jag trodde inte att det fanns någonting farligt i världen, någonting som kunde såra mig och mina närmaste.
Man var i sin lilla bubbla och trodde att livet skulle vara det underbaraste någonsin, under hela dess tid.
Men så är det inte.

Det finns motgångar som man stöter på, då och då.
Då och då har varit 4 år för mig. Med undantag på 1 år och 8 månader.
Att må dåligt är någonting som jag har gjort länge. Lite lyckliga inslag har funnits, men jag har alltid burit på de där jobbiga känslorna i mig. Känslor som har tyngt ner mig, tyngt ner mitt hjärta. Men inte alltid har jag vetat om det. Som denna gång.
Jag märkte mer och mer efter julen att någonting inte stod rätt till. Jag trodde att, äntligen så mår jag bra och äntligen så kan jag börja ett liv med lycka. Men icke.
Allt gick snett. Jag fick för mycket tid att tänka och för mycket tid att inse att jag var ensam.
jag saknade dig.
En trygghet jag hade som jag lämnade, tappade, förlorade.
En trygghet som betydde allt för mig, som jag älskade.
En trygghet som fanns där, som jag inte skulle klara mig utan.
Jag klarar mig inte nu.
Jag sa till dig en gång att utan dig så skulle jag gå ner igen, ner i gropen som jag en gång har varit i.
jag sa att jag lovade att det skulle bli så. 
Jag höll vad jag lovade..