Första gången hos Hjälpen idag. Det kändes bra. Bröt ihop det första jag gjorde. Jag som aldrig gråter inför andra. Aldrig. Men nu hände det. Svaga människa. Aja. Det var väl bra, för då kanske Hjälpen insåg hur dåligt jag egentligen mår. Och det märkte hon.
hur dåligt jag mår..
det är nu det är dags att ta av sig masken. Låta andra se och inse att jag inte är den glada Emma som man tror. Det är bara en mask. Jag må le, jag må skratta. Men inombords så gråter jag. Ett upprivet bröst där knivarna turas om att hugga, riva, stöta. När jag skrattar vill jag allt hellre bara gråta. När jag ler vill jag egentligen visa tårarna som brukar rinna nerför mina kalla kinder. Jag tar bort min sköld nu, jag tar av mig masken, slänger från mig svärdet. Jag är naken. Jag är sårbar. Jag är mottaglig. För allt.
Jag vill samla ihop alla bitarna till mitt hjärta och sätta ihop det igen. Få allt som det ska vara. Måla det rött och få det att pumpa.
Jag vill ha det som förr.

Det finns en person som jag ler emot, utan att jag gråter inombords och utan sorgen i mitt hjärta.
Du vet vem du är.