Jag klev på bussen.
Bussen som jag brukade kliva upp på med sällskap, med det bästa sällskapet.
Jag tog en plats, den platsen jag alltid väljer.
Jag satte mig ytterst, får mig att känna som att jag har Sällskapet.
Tittar ut genom fönstret, försöker att tänka på annat.
Låten som spelar sig i mitt huvud försöker hjälpa mig.
Men misslyckas.
Jag vill bara gå av, jag vill inte sitta här.
Jag vill bort.
Ett hugg.
Ett till.
Jag tittar på människorna som kliver på.
Ingen vet om.
Ingen.
Jag är ensam om mina tankar, och tack gud för det.
Eller?
Rakt i hjärtat, lika träffsäkert som alltid.
Aldrig har jag kännt denna känsla.
Aldrig lika klart som nu.
Vi brukade dela denna tur.
Jag brukade åka med denna buss, med ett mål som inte kunde bli triumferat.
Det bästa.
Kärleken.
Jag sitter på bussen.
Hör alla meningar som vi brukade byta om hur onödigt det är med 2 hållplatser på bara 20 meter.
Jag håller fortfarande med dig.
Jag gick av.
Utan att någon väntade på mig.
Ett hugg.
Upprepande.

Jag klev av bussen.
Bussen som jag brukade kliva upp på med sällskap, med det bästa sällskapet.