Ibland vill man bara sitta kvar på bussen eller roslagsbanan. Det är en känsla som man bara inte kan beskriva när man sitter där, världen passerar förbi en. Människor kommer och går. Ingen vet vem man är och ingen har några frågor att ställa. Man är bara en i mängden. Och det där med att vara en i mängden är för bra ibland. Man slipper jobbiga frågor som får en att känna huggen igen. Återupprepande. Man sitter bara där med hörlurarna i öronen och musik som spelar. Vilken låt det är spelar heller ingen roll. Bara man får sitta där för sig själv och att ingen kommer innanför bubblan man sitter i. Bara ingen kommer och förstör stämningen. Då är det nästan, den bästa känslan. Och ibland känns det nästan som att man inte vill att det ska finnas någon destination, någonsin. Man vill bara att den ska fortsätta. Till evigheten. Till oändligheten. Till det självklara. Till sanningen.