Att tänka är någonting som jag ibland vill sluta göra. Bara för att få ett slut på eländet. Utan tänkandet så hade allt varit ganska mycket bättre. Men ändå inte. För med tänkandet så kommer man någonvart. Man kan dra slutsatser. Man kan komma fram till en lösning, som ibland kan ändra ens vardag. Som ibland kan hjälpa en i sitt liv, få en att ta ett steg som slutar i någons lycka, eller ens egen lycka, helst båda två. Tillsammans. Ibland så känns det bara som att allt blir värre om man tänker. Analyseringen slutar aldrig, den når aldrig sin kulm. Den bara fortsätter och det känns som att dennes strävan är att bara fortsätta, att aldrig sluta. Elände.
Det är bara ett stort elände. Jag vill bort från det. Eller ännu hellre, jag vill få ett svar på alla frågor som jag tänker på. Kan jag inte få ett facit rakt i hand? Kan jag inte bara få fuska? En endaste gång. Snälla?

Allt gör ont. Smärtan som fyller min kropp är oumbärlig. Den börjar i hjärtat och sprider sig utåt. Följer med blodet. Det slutar i ögonen, det är där min smärta syns. Där den verkligen visar sitt rätta jag. Jag må le, men mina ögon visar alltid sanningen. Jag vill le utan att det ska göra ont. Jag vill möta en människas blick utan att flacka. Jag vill gå utan att det ska kännas som att benen inte längre bär mig. Jag vill sova utan att det känns som att någon slungar mig från sida till sida. Jag vill leva. Jag vill börja leva.

Allt jag gjort, allt jag offrat. Är detta tacken?