Ibland vill jag bara gräva ner mig.
Långt.
Djupt.
Bort från allt.
Men det är inte möjligt.
Det är då jag fastnar i tiden och bara sitter och stirra ut på världen framför mig med tomma och betydelselösa ögon.
Det är då jag inte vill få frågor, det är då jag känner mig dryg och elak.
Det är inte emot er mina älsklingar.
Det är min försvarsmekanism.
Någonting jag inte kan rå för.
Någonting jag inte kan styra,
Inte välja.
En försvarsmekanism som gör mig till en dålig människa.
En människa som jag inte är.
När jag sitter och stirrar ut i det tomma intet så vet jag inte om det själv.
Jag vet inte någonting just nu.
Det är inte någonting som jag själv väljer.

Jag har utvecklat en ny person, inom mig.
Det är nu jag vill gå och gräva ner mig själv.